Skvattram

Skvattram är en i våra trakter något sällsynt och svårfunnen växt. Trots att den är vintergrön, blir meterhög med stora vita blomställningar och kan breda ut sig över tiotals kvadratmeter har den tidigare bara påträffats ett tiotal gånger i kommunen. Att den är svårfunnen beror främst på den biotop den växer i, sanka eller tätt tallbeväxta randområden kring våra torvmossar. En naturtyp man oftast inte besöker utan speciellt ärende. Den pågående tjäderinventeringen är ett sådant och har också resulterat i att antalet kända skvattramlokaler nu ökat markant.

Skvattram har sin huvudsakliga utbredning österut. I Sverige är den valig öster om en linje från Hanöbukten via Vänern till Sundsvall samt norrut öster om fjällkedjan. Totalutbredningen sträcker sig från östra Tyskland, över västra Sibirien och bort mot Mongoliet. Närstående arter finns sedan runt hela norra halvklotet över Nordamerika till Grönland. På Grönland har man även påträffat hybrider mellan skvattram och lapsk alpros, vår andra vildväxande art i släktet Rhododendron.

I Skåne har den minskat starkt. Den nära 20-åriga inventering av Skånes flora som slutfördes 2005 redovisar skvattram i endast 2 procent av inventeringsrutorna. En minskning med upp emot 75 procent jämfört med den förra inventeringen, ca 40 år tidigare. Nästan alla fynd finns i nordligaste Skåne med tyngdpunkt i det nordöstra hörnet. Förutom två lokaler på Bjäre och en vid Västersjön, är våra landskapets västligste.

Totalt finns det angivet sju lokaler i kommunen före 1970. Den äldsta uppgiften är från Ljungaskog omkring 1935 (Arvid Jansson). Kanske samma lokal som Henning Weimarck 1950 uppger i den förra skåneinventeringen: 1,5 km NV om gården Ljungaskog. Den lokalen har vi ännu inte lyckats återfinna. Ytterligare en lokal i Rya socken uppges från Sjönna 1950, även den av Arvid Nilsson. Den lokalen är fortfarande intakt.

Från Örkelljunga socken finns två uppgifter, från Gudebygget och vid Lilla Lärka. Båda enligt Elis Pålsson 1951. Den senare lokalen återfanns så sent som i början av april. Från Fagerhult finns två uppgifter från slutet av 1960-talet, Karsatorp/Porkenahult respektive Sällerås. Den senare också den återfunnen i år. Dessutom har skvattram påträffats under senare år i Ekholm, Västra Spång, Bjärabygget (F) och i Killhult.

Under den pågående tjäderinventeringen har antalet aktuella lokaler nästan fördubblats. Antingen genom att gamla lokaler återupptäckts eller att den påträffats på helt nya mossar som i Sonnarp, på Långalts myr och på Svenskemyr.

Namn och systematik

Skvattram tillhör familjen ljungväxter och fördes tidigare till ett eget släkte, Ledum, med artnamnet palustre som betyder kärr eller myr. Numera förs den till släktet Rhododendron som betyder rosenträd. I Himalaya finns flera trädformiga arter som kan färga hela bergssluttningar rosenröda. I det nya släktet har den då fått artnamnet tomentosum som betyder filthårig vilket syftar på de brunludna årsskotten och bladundersidorna. Det äldsta svenska namnet är Vild Skogsrosmarin. Likheten med rosmarin går tillbaka till medeltiden då växten bland annat gick under namnet Rosmarinus silvestris som just betyder skogsrosmarin. Andra namn alluderar på dess skarpa, karakteristiska lukt som påminner om pors. Det är namn som Getpors som är belagt sen 1500-talet, Svinpors, Villpors, Källpors med flera. Namnet skvattram dyker först upp 1638 och finns i många dialektala former. Skväkra och Skväckla från Småland till exempel. Också kägrabuske som syftar på dess användning mot kikhosta (=kägra). Getpors syftar på att endast geten äter den och svinpors på att den lades i ströet till grisarna för att driva bort ohyra.

Hos oss trivs skvattram bäst på mossarnas något fastare del. I randskogen eller där tallen är hög, aldrig ute på det öppna mosseplanet. Någon gång växer den i anslutning till dråg, diken eller gamla torvgravar. Den kräver ett ordentligt torvlager och rötterna kan nå flera meter ner. Både de underjordiska delarna och stammarna ovan jord grenar sig flitigt. Därför kan mycket väl ett bestånd med flera meters diameter bestå av bara en enda planta. Det förklarar också varför förekomsten nästan alltid är koncentrerad och inte spridd över större områden. Det kan vara långt mellan de olika plantorna. Eftersom Örkelljunga ligger en bit utanför skvattramens egentliga utbredningsområde kan det också tänkas att fruktsättningen är dålig och därför fröspridningen svag. Under blomningen sprider skvattram en stark och kryddig doft av kåda. Det luktar hett som en brunstpust ur trollbergen, skriver Harry Martinsson. Bladen är läderartade och vintergröna med tillbakarullade kanter. Under den kalla årstiden bidrar detta till att minska avdunstningen då växterna behöver hushålla med fuktigheten.

Kännetecken och ekologi

Skvattram har gamla anor som läkeväxt. Hela växten är rik på alkaloider, terpener och aromatiska oljor med stark lukt och brännande smak. Viktigast är glykosiden ericolin samt ledol eller ledumkamfer. Det är främst de brunulliga årsskotten med blad och blommor som brukas. Användningen har, förutom mot vägglöss, varit mot hudsjukdomar, livmoderblödningar, reumatiska besvär och gikt. "Ledum läggs i ladorna ibland laget för att driva möss", skriver Linné i Lapplandsresan. Den har också brukats som mal- och myggmedel. En del beståndsdelar är narkotiska och har en nästan morfinlik sövande och bedövande verkan. Drogen, de blommande grenspetsarna, såldes förr på apoteken under namnet Herba Ledi, med vilken man gjorde infusioner (urlakning, t.ex. te) för att behandla bland annat reumatism och hudutslag. Under finska vinterkriget användes te på skvattram för att lindra plågorna för soldater som skadats bakom fiendens linjer och inte kunde ges adekvat vård. Man har också använt skvattram som ersättning för humle vid tillverkning av öl. Dess värre kunde sådant öl förorsaka både yrsel, ursinnighet och vild osämja.

Men på myren står skvattram och pors
och doftar den längtan till livet
som är den välsignade kärlekens språk
när en kvinna ska vigas till mor
Säg ja säger skvattram Säg ja säger pors

Att vara ett rådjur, en hare på flykt
och falla förtvivlat på myren
i skvattram och pors under himlen
Är att falla i skaparens sköte
och födas till liv som ett barn

Steina Quickroot

Zigge. Alcedo 2010 nr 1