Hårginst

På några få platser i vår kommun kan man se den ganska sällsynta ärtväxten hårginst Genista pilosa. Som så många andra lågvuxna arter kan den vara svår att upptäcka utanför blomningtiden, särskilt som den gärna gömmer sig i ljungmattan. Det ca 2 dm höga riset får, under försommaren, i sin övre del en klase klargula blommor. Den trivs bäst i mager sandmark och har efter ljunghedarnas försvinnande alltmera fått vägrenar som sin typiska ståndort.

Floraväkteri

Hårginst. Foto: Perry Vigelsbo Under förra årets floraväkteri gjordes en kontroll av flera av de hittills kända växtplatserna. Den rikligaste förekomsten finner man i Grytåsa, längs cykelvägen på f.d. banvallsområdet. En grov uppskattning av utbredningen gav ca 15.5 m2 (1.550 dm2). Tätheten av plantor varierade givetvis, men sammanräkningen ger ändå en fingervisning för framtida kontroller. Några av de vanligaste följearterna är ljung, fårsvingel och kruståtel.

I Ljungaskog längs E4:ans skärningsbranter står flera mindre bestånd spridda bland den dominerande ljungen. Sammantaget ca 160 dm2.

Längs Kungsvägen, mellan E4:an och Ljungaskogs behandlingshem, växer ett ganska kompakt bestånd på ca 25 dm2, alldeles nära vägbanan.

Närmare Holmasjön, strax nordost om föregående lokal finns ett nyupptäckt bestånd på ca 60 dm2. Intressant med detta fynd är att det klarar av att växa i kanten av slåttervallen.

Några lokaler med små bestånd finns också. Dessa ligger längs Flinka/Grytåsavägen i Sjöbygget, Vedbyvägen och längs Ljungaskog/Ramnekärrsvägen. Storleken på dessa är ca 10, 12 resp. 5 dm2. En mindre lokal finns också vid Turabyggevägen intill samhällets villaområde.

Tidigare fynd

Harry Andersson skriver 1955 i sitt "Bidrag till Skånes flora" att Genista pilosa vid den tiden var känd från tio lokaler i Rya socken. Växten förekom på ljunghedar och de flesta lokaler var koncentrerade till ett område mellan Ljungaskog och Sånnestorp. I Ljungaskog kunde man också regelbundet finna växten på områden med större sandavlagringar. Bl.a. på den då välkända "Ljungaskogs marknadsplats" och även i ett intilliggande grustag.

Om man jämför en dagsaktuell prickkarta med Harry Anderssons, ser man att några av dåtidens lokaler finns kvar. Några nya lokaler har upptäckts, de flesta i vägskärningar.

I Henning och Gunnar Weimarcks "Atlas över Skånes flora", ett arbete som sträckte sig från 1938 till 1972, kan man i stycket om torra rishedar läsa:

"- I nordvästra Skåne kan hårginst ingå men har blivit alltmer ovanlig och har till viss del trängts tillbaka till vägskärningar och renar. Den gynnades av att heden förr brändes med några års mellanrum."

Under hundra år har en närmast total biotopförändring skett och idag kan vi ändra Wiemarcks formulering till:

"...till största delen trängts tillbaka till vägskärningar..."

Hårginsten i Halland

Hårginst är Hallands landskapsblomma, och det finns fog för det. Hårginstens huvudsakliga fäste har varit de sydhalländska ljunghedarna, där den förr var mycket vanlig. Omkring 1850 bestod mer än en tredjedel av Halland av hedar. Den allmänna uppfattningen i vissa trakter tycks ha varit att ljungen/ljungheden blommade först med gula blommor på försommaren och sedan med lila på hösten, vilket skvallrar en del om hårginstens förekomst.

Redan 1766 noterar L. Montin:

"- Til största myckenhet bland Ljunget här i S. Halland, särdeles på flygsands-backar."

På grund av ljunghedens omvandling till barrskog har arten minskat kraftigt under 1900-talet. Den sydhalländska marken tycks dock ha en bra fröbank, då ginstplantor ofta dyker upp några år efter att jord blottlagts. Detta mer än 100 år efter de stora ljunghedarnas epok.

Tony Svensson. Alcedo 2001 nr 2