Vildris, Leersia oryzoides

Det första dokumenterade fyndet av vildris i kommunen gjordes vid Pinnån den 15 augusti 1943 av Malte Juse och finns i herbariet på Botaniska museet i Lund. Bengt Örneberg som härstammar från Örkelljunga uppger att han sett vildriset i den övre dammen vid Bruket på 1940-talet. Under den förra skåneinventeringen under 1950-talet påträffades vildriset på en mängd lokaler längs Pinnån av Elis Pålsson (Örkelljunga) och Harry Andersson (Rya). Elis Pålsson noterar dessutom vildris från dammen vid Spångs skolhem och en damm nordost om Vanås.

I mitten av 1980-talet påträffade Tord Holm några exemplar vid Fedingesjön och det var på den lokalen som jag för första gången kunde bekanta mig med arten. Jag visste ju att det fanns en mängd gamla fynd i kommunen och satte mig för att hitta fler lokaler. Pinnån har ju grävts om ett flertal gånger från Lycksta till kommungränsen i söder, så utsikten att återfinna vildriset där ansåg jag som tämligen liten. Således återstod dammarna vid Vanås och Östra Spång. Under mer än tio år gick jag årligen åtskilliga varv runt de båda dammarna utan resultat och blev slutligen övertygad om att vildriset inte längre fanns där.

För några år sedan var jag med skolan på en kanotutflykt till Örnafälla utanför Markaryd. Här hittade jag vildris i stor mängd längs Lagans steniga stränder och blev på nytt tänd på att försöka hitta det i kommunen. Tillbaka till dammen vid skolhemmet för femtioelfte gången. Nu skulle varje millimeter genomsökas. Och äntligen! Ett decimeterhögt strå gömt mitt inne i en halvmeterhög starrtuva. Det gick inte att ta miste på de sträva bladslidorna. Och i luppen syntes bladkantens styva och glesa hår.

Vildris studeras vid Västra Spång i samband under en exkursion för Dansk Botanisk Förening . Foto: Perry Vigelsbo Om vildriset nu fanns vid dammen i Östra Spång så borde det inte vara omöjligt att hitta det längs Hjälmsjöns stränder. Dagen därpå gick jag ner på stranden i närheten av Pinnåns utlopp ur sjön. Vad är det första jag får syn på? Ett strå vildris! Och ett till!! Och ett till!!! Och… Jag följer sedan stranden hela vägen ända bort till den lilla sandstranden bortom roddmålet. Och hela vägen växer vildriset i glesare och tätare bestånd. Senare fann jag ytterligare några mindre bestånd på andra sidan sjön mellan Östra Spång och Lasa-Pella och så ett udda fynd på tippen (!!) i Bjärabygget. Och nu i höst också på stranden av Åsljungasjön.

Vildriset är ganska lätt att känna igen sedan man väl fått ögonen på det. Växtplatsen är väldigt begränsad, strax nedanför högvattenlinjen. Det vill säga den del av stranden som torrläggs under varma somrar och torra höstar. Det växer gärna på dyblandad sand men även där stranden är lite stenigare. Också inne i glesa vassbestånd kan man hitta den. Vildriset har också en speciell färg. En aning mera gulaktigt grön än bladvass och blåtåtel som ofta finns i närheten. Och så de karakteristiskt uppåtriktade bladskivorna.

Vårt klimat är lite för kärvt för vildriset. Det krävs en lång och varm höst för att det ska bildas vippa som då oftast är helt innesluten i den översta bladslidan. I Sverige förekommer vildriset i ett smalt område från mellersta Halland, genom norra Skåne till östra Blekinge samt på ett par isolerade lokaler vid Emåns utlopp och vid Vänern. I Danmark är arten numera utgången och i Norge saknas den helt. I öster finns några lokaler på den finska sydkusten och på Karelska näset. De huvudsakliga utbredningsområdena sträcker sig från Pyrenéerna, genom Centraleuropa till Svarta havet, Vitryssland och Ukraina. I väster finns den i USA ända bort till öknarna öster om Klippiga bergen.

Zigge. Alcedo 2000 nr 2